01 - Om mig
Susanne Kristina Walkeby föddes den 11 juni 1985 på Östersunds BB, ca 2 månader för tidigt och fick bo på neonatal hela sommaren liten och klen som man var med 39 cm lång och 1100gr tung. Efter att jag själv har fått barn har jag blivit nästan besatt av bebisars längd och vikt.
När jag var runt 5 år så drömde jag om en vit häst med lång man och så vacker att det tog andan... Var kunde jag fått den drömmen ifrån? Milton såklart! Min allra första kärlek han bodde på min vägg tills jag flyttade hemifrån.
Mitt hästliv började på allvar när jag 1993 började rida på ridskola, jag tyckte nog det var lite läskigt, att hästarna var stora och att det var svårt. Jag minns fortfarande att jag kände mig utanför i gruppen och ville nog inte vara i stallet egentligen. Så småningom blev ävven syskonens intresse och peppning om att fortsätte med hästarna resultatet i varmblodshingsten Fråghan en misshandlad svart travhäst som inte litade på någon han fick sluta sina dagar efter en tid hos oss då han var för svår för unga hästtjejer. Jag fortsatte att rida på ridskola, men i och med Fråghan som senare kallades Hero kom vi i kontakt med Madelene Pålsson som har travhästar i träning. Jag fick in en fot i travvärlden och kände mig mer hemma där när inte det fanns den elakhet som barn kanske ofta har att hitta nån att vara bättre än, och jag var både feg och hade svårt att "rida lätt" så jag red förnöjt på Maddes avelston i hagen.
1997 fick jag min stora kärlek kallblodstravaren Kinge X. han var varken vit eller en drömhäst men kom att bli mitt absoluta allt. Efter många tårar brutna armar och stukade fötter och spruckna revben så blev han den häst som lärt mig absolut allt! Både ridmässigt och hur man hanterar hästar. Vi har provat på allt man kan tänka sig inom ridningen från hoppning, dressyr, bruksridning, distansritt, fälttävlan och western samt körning. På hans rygg har jag oräknerliga timmar och han har vart en fantastisk vän genom alla år.
2005 fick jag varmblodstoet Celine som var lite bökig att köra, men efter ett par månader så var ho annorlunda så vi funderade på att starta henne, men eftersom hon inte var ordentligt grundtränad från hon var ung så höll hon inte riktigt när man tränade på henne i snabbare tempo. Efter många om och men som vi inte tar här har hon det nu bra. Även om jag känner att visste jag vad hon skulle igenom innan dess så skulle jag ha slaktat henne och låtit henne hamna dör jag visste vart hon var.
2008 kom Felicia Traeholt in i vårt liv, en då 2,5 årig dansk import med fin stam i sina ådror vi har storheter som Cor de la Bryére, Landlord och Ramiro Z köpte jag henne osedd från skåne. Det kom upp en mager stackars krake med mask och hon var inte alls vad jag sett bild på. Men hade jag vetat att hon sett ut på detta viset hade jag inte köpt henne och nu är hon det finaste jag vet... Nåja i hästväg i alla fall.
I sommras pensionerades Krysset och är nu läromästare till en tjej som har honom i stallet där Flisan bor, så jag pussar på honom ofta.
Utanför hästlivet är jag sambo med A och vi har vår son Vincent som snart blir ett år.
Jobbar extra som vårdbiträde och städerska samt börjar plugga igen efter min mammaledighet nu i januari till sjuksköterska.
Julkdagskvällen i hemmets lugna vrå
Han fick massor med leksaker hans rum ser snart ut som en leksaksaffär och han är bara 11 månader. Jisses, vart ska det sluta?
Juldagen var jag och vincent hemma och såg tv och lekte. Pappa Anders var ut och hade med sig nästan en liter whiskey dagen efter var jag glad att jag stannat hemma...
Idag har jag och vincent monterat upp lektältet han fick av farmor det var spännande, men inte lika spännande som att hitta pappas snusdosa och givetvis lyckades han äta i sig snus med, jävla snus de e så äckligt!
I stallet vilar Flisan lite vintervila. Hon går i hagen och fodras på lika mycket som vanligt känns bra att låta henne vila så hon inte tappar mer hull, att hon ska vara så svårfödd. Har börjat hälla i sojaolja på fodret samt e-vitaminer med, så äter hon för tillfället groov 125 och lite betfor och sina 15-20 kg hö om dagen...
Det känns som att börjar hon tappa nu så blir det ett h*lvete att få henne i hull alls. Jag längtar till betet och en ny förhoppningsvis bättre höskörd. Om någon vet någon som säljer vanligt hederligt hö på småbuntar utan plast blir jag glad.
Flisans mugg har blitt lite bättre, det som funkat bäst är ett virkon s omslag på natten, svullnaden i kotan har minskat riktigt ordentligt och kotleden är tjock men inte runt om längre. Om det inte minskar ordentligt denna vecka så får jag väl ringa anna karin får hon komma ut och titta på flisan. Känns som jag har klippkort hos henne efter våra ultuna färder med krysset, hoppas han slipper fler sådana. Han är så gammal nu att jag tror inte han orkar det.
Flisan har blivit så väldigt sur i boxen när man öppnar dörren så har man en stor bak som försöker mota ut en, jag undrar om hon har ont i benet eller om hon bara är allmänt deppad och ledsen och ARG.
Det är ju detta som är det svåra när det är många och ibland ovana och folk med dåligt kroppsspråk som hanterar ens häst, det är ju liksom en ridskola. Det är synd ibland att det inte finns några mindre stall kvar här. Kanske skulle hon lugna sig i ett sånt? Men lite synd är det ju för jag trivs väldigt bra på ridskolan just nu. Känns bra med servicen med tanke på att jag ska plugga och får långa dagar borta...
Har man rätt att göra hur som helst?
http://www.youtube.com/watch?v=XZxL7umkbRo
Detta kan va ett av de värsta klippen jag sett på länge. Usa är ett jävla översittar skitland, med noll respekt för annat levande både människor och djur.
De där cowboysarna kan ta sina äckliga hattar och stoppa dem i röven...
Det går att skylla på seder och traditioner hur mycket de vill, det där är sjukt.
Rodeo är nog bland de värsta jag vet. Rodeo och tjurfäkting. Men de andra sakerna de gjorde var nog inte så mycket bättre. Var det att tämja en häst på rekordfart den andra grenen hette? Känns som att knäcka hästen helt och sedan agera när den är skit skraj. Den grenen när de drar kor/tjurar/kalvar/ungdjur vilken kategori det än var vad är vitsen att göra det? Det finns säker minst 100 bättre sätt än det där. Har människan ingen respekt alls för annat levande. Djuren ser ut som de stängt av och bara genomlider det i hopp om att det ska sluta snart. Jag förstår varför det finns föreningar av djurättsaktivister som vill stoppa detta och jag skulle nog kunna joina dem.
Nu har jag vart arg nog för en stund nu ska jag och vincent ta och koka gröt och starta dagen, efter lunch ska jag och flisan hoppa lite hoppas hon är lite lugnare idag än förra söndagen.
dan före dan före dan före dan....... före doppare dan
Att sätta mål är nog både bra och dåligt, de puschar en framåt, men de kan nog vara lite knäckande med när man inte uppfyller dem.
Om vi ska gå in på Flisan livet så är det ganska som vanligt. Benet är lite svullet speciellt kotleden, men det är som under såren hon är svälld. Så idag red jag lite och hon var pigg och glad och var glad att få Krysset till sällskap vi galopperade lite efter gamla liavägen den har ett ganska bra uppförslut så det var nog lite jobbigt för henne.
Har lite foderfunderingar om hur, vad och hur mycket man ska ändra i hennes foder. Nu äter hon ca 15 kg hö dock oanalyserat. Och det hö vi egentligen skulle köpa tror jag är det som orsakar muggen för det luktar konstigt nästan syrat. SÅ hon har ätit 2 balar av ett annat hö och det har iof inte gjort nån skillnad. Funderar på å kolla efter vanligt basic torrhö. Men då måste man ju få hämta det pö om pö när man får plats.
Jag tycker hon är matt i sin päls och så är hon ju i tunnaste laget, och det vill man ju inte när det är den svinkallaste vintern någonsin! Så på hennes nu typ mätt i per dag 1 kg betfor, 2 kg korn och 1 kg havre samt mineraler av sort blå från krafft tycker jag inte hon verkar fungera.
Utbudet i Strömsund på hästmat är ju inte det bästa, men nu har jag funderat på trots mina fördomar om pellets att testa ge Krafft groov 125 samt krafft oil + betfor till magen samt ge en kur med magtarmbalans från krafft och se om muggen försvinner. För den måste komma inifrån när hon inte direkt går i gegga hagar.
När jag läser på om krafft oil ska den vara gjord av soja och det är ju inte det miljövänligaste valet. Men om det fungerar så har jag nog överseende med det. Om man läser lite så ska oljan tillsammans med groov funka på hästar med muskelproblem samt heta som har svårt att hålla hullet.
Funkar det blir ingen gladare än mig!
Jag vill ha en häst med blank päls, muskler, glatt humör och ork. Inte en raggig, tunn surmärr.
Någon med tips?
Detta är Flisan 2008, första sommaren och först på betet blev hon såhär rund och fin.
december funderingar
I'm a child, I'm a mother
I'm a sinner, I'm a saint
I do not feel ashamed
I'm your hell, I'm your dream
I'm nothing in between
You know you wouldn't want it any other way
Nu ska jag promenera(!) till stallet och fixa flisan sedan gå och städa på glasmästeriet, sedan hem å se hoppning från olympia det är den bästa hoppningen på hela året. när jag och anders har bättre ekonomi dvs båda har jobb då ska vi åka dit den veckan de har tävlingar så de så!
Flisan har fått träffa hovslagaren kurre och fått snösulor så nu äre bara å köra på!
Benet var osvullet igår enligt mina hästskötare anders och carro som fick övertyga prinsessan på ärten att man överlever att smörja med salva på benet :)
Hästliv och nytt i livet
Denna helgen känns det som jag bott i stallet,vi ska ha Klubbmästerskap i hoppning imorgon. Och det har förbretts så mycket det bara går för att man ska ha mindre att göra på tävlingsdagen, det är väl så med en liten förening, man tävlar, sedan kan man vara banbyggare, tävlingsansvarig, prisansvarig, kolla att proppar, startlistor och ryttarmedelanden finns. Räkna prisrosetter och hitta plaketter. Det är mycket att få gjort och vi är inte så många som ordnar tävlingarna. Jag känner att det både är jobbigt och gruvsamt ibland, men det är väldigt kul med för jag tycker mycket om dem jag gör det med.
Flisans ben är bättre, lite svullet men jag funderar om det inte är den där dumma muggen på benet i alla fall. Idag efter jag longerat henne, då var hon lite halv pigg kan man säga... Efter hon motionerat så spolade jag muggbenet med ljumet vatten och tvättade med såpa, pillade av skorporna som lossnat när jag tvättat, torkade benet och smorde sedan med ProbaVet och la på nattbandaget.
Jag har hittat precis vad vi behöver en kombinerad husbil/hästlastbil, har funderat på att uppfinna en länge nu men umesläpet och Polar gjorde det åt mig!
Så himla fin! Kan gott tycka att de ska sponsra mig med en, för de är säkert inte helt gratis.
Och föresten, jag kom in på sjuksköterskeprogrammet. Nu vet nu ni vad jag gör de närmsta tre åren. Han jag berättat att slutmålet är barnmorska eller anestesisköterska. Jag lockas av barnmorskans oerhörda privilegium att få vara med i det största i livet att få hjälpa till när två blir tre. Eller ibland när en blir två. Men att få vårda i början istället för slutet av livet känns som jätte spännande. Sedan anestesisköterskan som är med på centraloperation och ofta har mycket eget ansvar. Kanske ärvt lite av det intresset av min farbror som är narkosläkare...
Jag vill ha ett jobb som är spännande och man får eget ansvar, samt ger utmaning. Fråga mig om 3 år då kanske jag vill inrikta mig på nått annat.
Såg du räven som sprang?
Idag har det vart en sådan där vacker vinter dag, som man skulle vilja bevara hela vintern. Lagaom kallt, snö och rimfrost i alla träd och en rosa himmel.
Vid lunch så tog jag ut flisan på en ridtur, hon var jätte pigg och glad. Hon har ju vilat massa mer än hon är van och har massor av överskottsenergi. Igår när vi gick på promenad så var hon så pigg och busig att hon höll på att slita sig hon stegrade sig och showtravade med svansen rätt upp, spratt och bockade. Så klart klev hon sig med brodden på ena bakhoven.
Idag red jag 30 min blandad skritt, trav och en kort galopp och om man går på hur hon känns så verkar hon ju inte ha en senskada. Men de kan säkert va en ändå. Med min otur.
Smorde med ProbaVet på muggen, och la inte på nån kyllera eller linda idag får se om det straffar sig imorgon.
Har jag berättat att Vincent kan klappa sina händer nu? När man sjunger hans favorit sång som farmor lärt honom, "klapp i klapp i små händerna, såg du räven som sprang? Jojomen visst såg jag den och den var röd om rumpen". Då klappar han så fint han vet precis var man klappar med. När jag bytte bajsblöja förra veckan applåderade han då jag var klar. När han äter jordgubbskräm då applåderar han med.
Imorgon ska jag och Anders gå på bvc, vi har inte mätt och vägt Vincent på länge så det ska bli spännande. Ska vi gissa vikten? Så som man gör på julskinka runt jul och kan vinna, gissa trynolfs vikt...
Imorgon eller på fredag får jag veta om jag kommer in på utbildningen jag sökt, det känns som att världen går under om jag inte gör det.
Jag är sjukt sugen på ett scapa schabrak till flisan ett rött med vita kanter.
Tänk vad snygga vi skulle vara då? Appropå snygga, jag fick min nya kavaj med posten idag, den är brun det kan bli snyggt, jag har sagt till anders att jag önskar mig ett par JW helskodda ridbyxor i julklapp att tävla i med. Vi får väl se vad tomten kommer med :)
Djupa kvällstankar om mugg på flisan och om livet
http://www.hippovitae.se/?artnr=10101&gclid=CML5mOHL2KUCFZgA3godkie-lA
Hoppas det kan hjälpa och bota de otäcka hudutslagen hon fått. Gäller ju bara att hitta vad som orsakar utslagen, för nu är det ju ingen lera i hagen i alla fall...
Jag vet inte hur utlämnande jag ska vara om mitt liv här riktigt, vad som är okej och inte? Men det känns som att detta vill jag berätta, kanske för att lätta lite på hjärtat, kanske för att någon kanske har ett klokt ord, kanske för att man inte ska behöva skämmas över att må dåligt och att många andra gör det med. Kanske bara för att de som står mig nära ska förstå varför jag kanske inte alltid är så som jag vart förut...
Jag kanske inte utelämnar allt med delar av det som jag känner att jag vill och kan skriva om.
I slutet av min graviditet så berättar min mamma att de ska skilja sig, pappa och mamma. Det blir ju jätte konstigt. Jag hade ju sett i min fantasi att mitt och Anders barn skulle leka i huset och trädgården och ha sin mormor och morfar på samma ställe. Nu vänds hela alltet upp och ned och allt ska aldrig mer bli som förut. Under graviditeten har jag haft högt blodtryck och det har höjts hela tiden så våran barnmorska har bett oss om att jag ska ta det lugnt, må gott, vila och så för att det ska stanna där och inte stiga mer. Men nu blir ju livet helt annorlunda. Blodtrycket stiger vi får ett extra ultraljud i v. 37. Jag har ont i magen bara nån snuddar den så känns de som att de har punkterat den. I Östersund hittar de knappt nått fostervatten i magen Oligohydramnios kallas det. Bebisen rör sig väldigt lite och det bestäms att om två dagar ska vi komma tillbaka och ta med bb väskan för är det lite vatten då med ja då ska bebisen få komma ut.
Så klart är det lite vatten och det slutar i ett akut kejsar snitt. Det visar sig att lilla Vincent inte mådde jättebra och han flyttades upp på avd 109 neonatal för intensivvård. Jag har knappt hållit i honom, och nu tar de honom och Anders får följa upp och läkarna undersöker och har sig. Där ligger jag ensam i mitt rum och funderar vad som händer och hur det går. Samtidigt försöker jag förstå att jag är mamma och att detta var inte det jag ville ge bebisen. Livet är ju helt upp och ned vänt.
Vi bor på Neonatal/BB i dryga veckan där känns det tryggt vi är i en bubbla som inte innefattar den nya världen hemma, allt nytt och okänt i familjen. När vi sitter i bilen på väg hem och ja jag vet inte om det är ok att skriva detta. Men just nu känns det som en del i att bearbeta och ta sig förbi lägga bakom sig...
När en nybliven morfar känner att han inte är glad över ett barnbarn han nyss fått. Det gör ont i mitt hjärta att höra det, jag vet att han inte menade det så. Att han går igeom sitt livs kris blivit lämnad på ett sånt sätt.
Det känns väldigt tungt hemma att ta hand om en bebis som ska ha mat var tredje timme dygnet om för att vi fått sådanna förhållningsreger från sjukhuset, och eftersom jag har svårt att amma så ska vi ha en sådan pump för att få igång mjölken. Jag känner mig så fruktansvärt obekväm med att amma, jag hatar pumpen och efter ett tag ger vi upp den där skimmrande drömmen om en mamma som sitter med ett barn i sin famn och ammar det. Han får helt enkelt växa och bli stor på mjölkersättning.
Efter en tid får vi kontakt på bvc i samband med att vincent ska väga sig och mätas, de frågar och undrar hur vi mår med allt som vart i samband med vincents födelse. Då berättar vi att jag mår inte så bra. Vi får kontakt med en jättebra psykolog på bvc. Utan henne tror jag inte jag alls orkat med att vara mamma, sambo och hästtjej alls. Hon kommer hem till oss och försöker bena ut och vara bollplank under våren och sommaren.
Jag känner mig sviken av min mamma och nu är det ju även vincents mormor. Mina föräldrar drar oss in i det svarta hål som de är i. Det är ett smsande och ringande om vem som sagt si och så. Och förtroenden bryts. FÖr mig har det blivit så himla viktigt att om man säger något i förtroende då MÅSTE det stanna där. Det förs inte vidare för att kolla vem som sagt vad, eller för att såra den andra parten. Man andvänder inte sina barn som nått vapen mot nån annan! Man sviker inte sina barn! Oavsett om de är vuxna.
Livet ändras så himla mycket på ett ögonblick, under detta år som ska vara det bästa som hänt mig och Anders har vi kämpat som galningar för att orka stanna hos varann. Mina känslor har jag låst in på en säker plats och tappat bort nyckeln. Anders har fått dra ett hästlass med ansvar. Gud vad mycket han har fått ta hand om vår son, jag har mest velat vara ifred, sova eller lägga över ansvaret på honom.
Sakta men säkert har en depression byggts upp. Till slut iddes jag inte klä mig för ens Anders kommit från jobbet och jag måste åka och mocka åt Felicia.
Sedan att under sommaren sälja min allra bästa vän, han som stått mig närmast i halva mitt liv, det gjorde så ont i hjärtat att sälja krysset, att offra honom för familjen var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Allt vi gjort tillsammans. 13 nästan 14 år tillsammans. Det var så himla jobbigt. Många kan tycka det bara är en häst. Men det är han inte för mig, han är och har varit den som alltid lyssnat och aldrig skvallrat. Ställt upp på allt tok jag hittat på för när jag var tonåring hade jag inte överdrivet många vänner. Så jag spenderade mina timmar i stallet och red krysset, pysslade med han och kunde vara där hela dagarna på helgerna.
Nu har vår epok min och kryssets tid gått i graven. Jag är väldigt glad att han bor i samma stall som flisan, så jag kan gosas med honom och muta han emellanåt... Nåja dagligen.
På sista tiden har jag inte ens tyckt att stallet vart roligt att åka till, Anders har fått mocka och sköta flisan. Han har skött hemmet och Vincent. När jag öppnat stalldörren har jag klistrat på jag är en glad person ansiktet smajlet och låtsas kännt mig normal en stund.
Jag vill känna att jag kan lita på mina föräldrar och vad de säger, att man kan säga saker i förtroende och det stannar där att det inte andvänds som vapen, eller att det är en väldigt konstlad relation.
För tillfället litar jag inte ens hundra procent på att det anders säger stämmer. Jag vill känna glädje i vardagen, känna mig glad som mamma, känna hur kul det är i stallet att umgås med andra som gillar samma fina djur. Att gå till affären och handla ska inte behöva vara en pers som man skjuter på framtiden för att man får panik på affären.
Jag vill inte att min Anders ska behöva vara sjukskriven för att jag lastat hans ryggsäck så tung att hans vardag med blivit jobbig.
Nästa år vill jag ha kommit in på sjuksköterskeprogrammet, bli glad, känna mig som en bra och tillräcklig mamma. Och kunna säga "Nej, jag vill inte" kunna sätta ned foten och säga att nä, tack du jag har ingen lust med detta.
Vilket himla rörigt inlägg det blev, men detta är vad som snurrar nu, allt får ni inte veta för en del känns som att det skulle bli ett tredje väldskrig om jag skrev men nu har jag lättat mitt hjärta och får gå och borsta mina tänder, titta in i vincents rum och se hurfin han är när han sover. Våran prins som idag är tio månader gammal. Tiden gick fort från att han var pytteliten till nu.
Man ska inte intala sig någon för då händer det...
Igår när jag tog in henne och skulle rida, då hittade jag ett svullet framben. Det är från kotan och upp till knäet på baksidan. Mest nere vid kotan mindre svullet ju högre upp man kommer. På detta ben har hon ju även mugg, men den har ju inte vart svullen innan igår och på muggen känns det inte speciellt svullet heller. Och nere på karleden har hon ett sår som jag är osäker på om det är mugg eller ett brodd tramp, det är lite lite varmt och svullet över mugg området, men på senan är det lite varmt och en mjuk svullnad.
Jag har lindat benet igår med den mildare varianten av blue lotion som är karensfri. Ikväll var det ganska likt igår, jag tvättade muggen med såpa sedan torkade jag benet och la på kyllera och tidningsapapper samt padd och fleecelinda.
Det blir spännande att se hur benet ser ut imorgonbitti. Då har vi stalljour hela dagen, det känns jätte jobbigt att gå upp klockan 6 och gå upp. Tänk om vi hade bil och jag körkort.
När jag ändå ska vara där uppe hela dagen så tänkte jag om jag skulle vart duktig och smörja lädret och tvätta upp lite schabrak och sådant. Sedan på kvällen ska jag städa på glasmästeriet.
- Den som sa söndag är vilodag, han ljög!
